Ingenting avslöjas i titlarna, ej heller i pressmeddelandet, men sakta börjar jag ana vem och vad det rör sig om, när jag vandrar runt i Galleri Heino. Det är kanske just det hemlighetsfulla och dolda som blir spännande. Porträtten i olja, eller det är inte frågan om porträtt, mera karikatyrer eller halvmaskerade igenkänningsbilder, är alla bilder av mer eller mindre kända profiler i den finländska konstvärlden: museichefer, kuratorer, kritiker och samlare. Genom bubbelplast, hönsnät, tegelmurar och dukar kikar de avporträtterade ut från målningarna. Dolda och maskerade, men även karaktärsavslöjade via stora pärhalsband, glasögon, kamouflagetyg eller prickiga skjortor. Vissa attiraljer stämplar dem. I vissa fall framstår det som om de ville gömma och skydda sig, men även som om de var förhindrade att uttrycka sig och komma fram.

Bo Haglund (f. 1963) räds inte galghumor ej heller att bygga upp situationer, miljöer och berättelser. Han har en bakgrund också som scenograf och har tidigare gjort seriefigurer som Bertil Gata och Stubbhuvu. På senare år har Haglund främst ställt ut på bildkonstens arenor. Först var det mest frågan om detaljrika teckningar och målningar, men mer och mer har Haglund börjat göra skulpturer och installationer. Han har blivit mer politisk i sitt uttryck, även om det i grunden oftast bottnar i frågor kring att vara människa.

I denna utställning målar Haglund i olja, vilket är nytt, eftersom han har tidigare målat främst i akvarell och tusch på papper. Porträttserien talar dock inte till mig via enskilda verk, utan ter sig bäst som en helhet, en berättelse eller ett skeende. Skulpturerna på golvet är rester av hela rum som bokstavligen ryckts bort ur sitt sammanhang och abrupt dumpit ned i galleriet. Den vita kuben, som kan stå metaforiskt för hela gallerivärlden, skildras via en vit marmorkub på golvet. Golvmaterialen i de olika lösryckta rummen blottar något om stämningen, ibland är det gedigna träplankor med rester av botaniska blommålningar på väggarna, ibland kall laminat och byråkratiskt lagda mappar bredvid eller så borgerliga rum med ädel parkett och svarta väggar. Det är spännande att gissa sig fram till berättelsen bakom dessa besöksavsnitt. Dessa kulisser för tankarna till teaterkulisser som ger möjligheter till en mångfald händelser, men de är ändå ofullständiga vilket gör att de innehåller begränsningar.

Vem är det då som konstexperterna i smyg betraktar? Via subtila uttryck i form av små lappar, ett ben eller händer får man ta del av denne någons framfart. Fumlig, rastlös, varierande och gränslös tycks hens väg och vardag vara. Denna någon får ta emot ett brev som sedan visar sig hopskrynklade på golvet i en roterande väggkonstruktion med flera rum. Det hela framstår som en levande serieteckning. På väggen bredvid finns en institutionslik vit dörr med endast gula och röda lampor som lyser för upptaget. Det verkar svårt och byråkratiskt. Helheten formar ett fiktivt rum i galleriet, ett slags mellanrum. Mellanrum i sig är ett luddigt tillstånd och Haglund har på ett konceptuellt sätt lyckats visualisera något annars osynligt och undflyende.

Camilla Granbacka Konstkritiker