Bo Haglund: It’s Your Turn Now.
Galleria Heino. Nylandsgatan 16-20, Helsingfors. Till 12.4 2020.
Buskarna är hårt tuktade ner till stammarna och grenarna, som vore de abstrakta skulpturer eller något som liknar kemilektionernas molekylmodeller. Ibland är grenarna isvita som kristall – jag kan inte låta bli att tänka på J G Ballards sci-fi roman A Crystal World, där världen sakta kristalliseras. Allting dör sakta, samtidigt som det ändå växer och grenar ut sig i nya gnistrande former. Kanske är det en sådan process som kan anas i bakgrunden av Bo Haglunds bilder på Galleri Heino.
Nu är inte detta det enda som försiggår i utställningen ”It’s Your Turn Now”. Här finns gott om figurer, gott om förgrund framför bakgrundens grenverk. Haglund tecknar snarare än målar, det finns ett tydligt berättande drag som han lärt av de bästa bildberättarna, från medeltidens bokillustratörer till 1900-talets mästare som Hergé och Jacques Tardi. Han arbetar med tydliga konturer och sammanhållna färgfält. En hög grad av stilisering karakteriserar hans gestaltning. Man kan – även då bilderna är som detaljrikast – läsa dem. Kanske ska jag här även nämna renässansmålaren Botticelli och hans lätt svävande gestalter med tydliga konturer mot en detaljrikt tecknad bakgrund. Eller surrealisten Salvador Dalí, en uppenbar referens i flera av de stora teckningarna där köttet hänger från kropparna som i en écorché, de där anatomiska figurerna där hud och muskler hänger flådda från kroppen för att desto tydligare visa hur lagren hänger samman. Jo, jag vet vad du tänker, den tydligaste referensen är förstås Michelangelos självporträtt i Sixtinska kapellet, i formen av ett flått skinn.
Det är en balanskonst att rymma detta i bilder som samtidigt är som stora celler ur en ambitiös graphic novel. Att jag beskriver Haglunds arbeten som teckningar är i sig inte en kritik – den urmodiga hierarkin mellan måleri och teckning är en trist fördom vi alla genast bör lägga på avskredshögen. Tvärtom uppskattar jag den dubbelhet som hans närhet till seriebilderna ger. Men det är en dubbelhet som kan tas längre, med större allvar och tyngd, utan ironiska reservationer. I den trädgård av möjligheter som Haglund generöst öppnar, där former ekar varandra, där en trubbnäst clown kikar i en spegel men istället för ett självporträtt målar ett svallande hav på sin duk, där de identiska tvillingarna dukar upp en frukost i det gröna, där allt är samtidigt levande och dött, där finns det otroligt mycket potential som kan lösgöras. Kanske är Haglund sin egen bildvärlds fånge ännu, som mannen i en av bilderna som sitter på knä i arbetsoverall och stirrar på ett tänt ljus, med en blockaktig flytväst runt halsen. Är han redan på havets botten eller bara omgiven av ett tätnande mörker? Här skingras trädgårdsidyllen, här börjar resan mot mörkret.
Pontus Kyander
Konsthistoriker och kritiker
