– Facebook är en pseudoverklighet och en ytlig teater där du är starkt medveten om en offentlig bild av dig själv. Man behöver inte visa hela sin lekamen med alla skavanker utan bygger upp en fasad likt ett varumärke, säger bildkonstnären Bo Haglund, som är aktuell med en utställning på Galleri Heino.
De stora teckningarna förefaller vid första anblicken abstrakta, som ett slags processinriktade abstraherade tankekartor. Sedan märker jag att Stubbhuvu, Bo Haglunds bekanta figur som han använt sig av i snart åtta års tid, finns med. Inte som den “drama queen” han framträtt som tidigare utan som statist. Landskapet står nu i fokus.– Jag har höjt blicken mot himlen och den absoluta friheten. Det absoluta intet. Verken framstår som ett slags visualisering av den virtuella verkligheten; med olikfärgade bubblor, variationen mellan natt och dag, flygande trädgrenar, himlavalvet och det kosmiska. Så gott som inget sker på gräsrotsnivå eller i kroppen. En bergochdalbana förekommer upprepade gånger i hans teckningar. – Jag är medveten om ett kaos. Mitt eget kaos. Det är en individuell känsla av att man låter saker komma in och komma ut. Det är ett ständigt gränsdragande och jag försöker ständigt forma verkligheten– Det tar tid att göra dessa arbeten. Jag lever med en teckning som ett slags pussel.
Hittat sin nisch
Bo Haglund har gjort många olika saker, framför allt serieteckningar men också bokillustrationer, design för Marimekko och scenografier. – Jag har befunnit mig simultant i många olika världar och haft svårt att hitta min egen nisch. Bildkonsten är det mest givande området för mig. Haglund skulle bli teckningslärare, men rätt fort bytte han linje till scenografi och började i ett tidigt skede jobba på fältet. Han har jobbat på så gott som alla finlandssvenska scener. Mest med mindre grupper, såsom Teater Mars. – Att jobba i grupp såg jag som en stor och intressant utmaning. Jag ville skapa en process tillsammans med regissören och skådespelarna – men jag kom fram till att det var så gott som omöjligt. – I Finland har inte scenografin en så betydande roll inom teatervärlden som till exempel i Tyskland. Där är scenografen mera jämställd regissören. År 1995 började han producera serien Bertil Gata i Ny Tid. Sedan kom egna serieböcker.– Alla mina seriefigurer är på något vis iakttagare. Stubbhuvu, figuren som förekommit i hans bildkonst, är ett annat kapitel. Temat var från början manlig skam. – Jag hade svårt att hitta mig själv. Det manliga området är begränsat och stereotypt i vårt samhälle. Jag upplever inte mig själv som “superheteromacho”. Jag ville ifrågasätta om de enda alternativen är hjälte eller offer. Stubbhuvu är offrets rollmodell. Han tar inte tag i problemen utan flyr in i skogen och springer omkring med sitt trauma. – Mycket kommer från min egen uppväxt. Landsbygd och ett slags skamkänsla. Skolan med närliggande skogar och vägar. Utav allt detta föddes Stubbhuvu som personifierar en förtryckt typ.
Självbantande och frigörande
Lösryckta ord tagna från internet, statusbegrepp såsom “B.H. is happy today” finns spridda över himlavalvet i teckningarna. – Om jag har statuset glad på internet så kan jag vara säker på att någon ifrågasätter varför jag hävdar att jag är glad just i dag. – Det är en slags small talk-låda. Du säger en sak som kan förefalla ytlig. Men å andra sidan så kan det vara bättre att du är “någonting” i stället för att säga att “jag säger ingenting”! I den verklighet vi lever i nu surfar man, messar och ringer men man tycks aldrig vara riktigt närvarande – någonstans. Man kan påstå att man förlorat kontakten till naturen. Verklighetsbegreppet blir till något annat. Gemenskap med kroppskontakt har förminskats radikalt på en kort tid. Det värsta som finns tycks vara att ödsla tid. – Det är så självbantande! Men Haglund ser inte den virtuella sfären bara som en negativ sak. – Även om jag kan uppträda i en social situation så upplever jag inte mig själv som en social människa. Jag upplever att jag aldrig riktigt hinner blomstra, för det är alltid någon som blomstrar ännu häftigare. – Det handlar nog om att bli bejakad av en grupp. Somliga är bra på att skriva och där tror jag att internet fungerar bra. Du kan vara fisken i vattnet i den verkligheten!
Camilla Granbacka, 19.01.2009, Hufvudstadsbladet
